Lita aldrig på en socionom...
Hur många vet hur en utredning ska gå till? Inte många antar jag och det är därför som sociala myndigheter kan missbruka sin makt. En BBIC (Barnens Bästa I Centrum som för övrigt är ett hån, för inte många ser till barnens bästa) ska pågå i minst 3 månader och utredaren ska prata med skolan, vården, föräldrarna, anhöriga, vänner och andra vuxna i barnens närhet, detta görs sällan utan ofta grundas utredningarna på eget tyckande och antaganden i många fall på rena lögner. En utredning är giltig i 2 år och det krävs en särskild utbildning för att få utföra en BBIC utredning och för att prata med barn, det är en licens med prövotid eller en ordinarie licens, den gäller i 12 månader i taget, 3 månader innan licensen löper ut måste en ansökan läggas in om förlängning. Dessa utbildningar är offentliga handlingar. Är ni osäkra på om er socialsekreterare verkligen har rätt kompetens, begär att få se licensen. En numer pensionerad professor på Örebro universitet skrev en bok om hur en utredning bör gå till här följer ett utkast ur hans bok:
Så bör en utredning gå till
För att en anklagelse ska vara sakligt godtagbar måste den vara rimligt tydlig och preciserad. Den ska kvarstå efter motfrågor och kritisk granskning. Den som utreder anklagelsen ska aktivt leta efter sådant som kan tala emot att den stämmer, och försöka tänka ut andra möjligheter.
Den som är anklagad ska själv få ge sin version på alla punkter i anklagelsen. Uppgifter som förekommer i utredningen ska ha en tydlig avsändare. En bra fråga är "Hur vet du det?"
Varningssignaler om osaklighet i utredningar är exempelvis tvärsäkra generaliseringar som "aldrig", "ständigt", "överallt". Man ska också se upp med bedömningar och slutsatser som har sin grund i att utredaren eller någon uppgiftslämnare "känner" eller "upplever" att det är på ett visst sätt.
Innan en slutbedömning görs måste alla viktiga uppgifter ha kontrollerats. Metoder och källkritisk granskning ska öppet redovisas.
Psykologiska teorier och tester som används i bedömningar och slutsatser bör ha vetenskapligt stöd. Det är viktigt att förklara på vilket sätt teorierna har med fallet att göra. Teorier kan användas till att ställa upp en hypotes som kan prövas, inte som bevismaterial. Om psykologiska tester använts ska en beskrivning av dem finnas med i utredningen.
Sammanställning från Bo Edvardssons bok "Kritisk utredningsmetodik", Liber 2003.
Jag kontrollerade med socialstyrelsen om denna bok fanns ute i kommunerna och hör och häpna, det gör den men jag har ALDRIG sett en utredning som följt den... Nej tvärt om består de ofta i luddiga formuleringar, antaganden och icke relevanta information, ibland har även utredaren kastat in en psykisk diagnos på barnen eller föräldrarna utan att konsultera psykologer, det är inte bara kränkande utan även kriminellt. Tjänstemän måste ha ansvar, om inte annat så bör de ha en professionell attityd vilket jag inte heller stött på. Hot och kränkningar där emot är de bra på... Se till att era utredningar går rätt till, ta hjälp av andra människor jurister, diakoner eller andra kunniga.